Tre veckor kvar

En text om skolan en trött dag efter plugget av Stella Säfström 21/05 -10

Jag är så himla trött på skolan. Jag är så trött på stökiga elever, jag är så trött på att plugga, jag är så trött på orättvisa betyg, jag är så trött på stress men framförallt är jag trött på dåliga lärare. Och betygssystemet. Hela systemet är ett helvete. Vuxna människor gissar sig till vad ungdomar tycker om och trivs med, vi får använda oss av ett system som vuxna skapat utan att själva veta hur ungdomar reagerar på det, det vet inte hur mycket ångest ungdomar får av det. Det finns forskning, använd er av den. Jag hade en lärare som använde sig mycket av forskningens metoder, och i nio fall av tio fungerade hans metoder. Jag ber våra ledare att använda sig av detta, det som verkligen funkar. Och jag ber er att prata med barn och unga, se vad som vi verkligen tycker om, vad som får oss att må bra och utvecklas. Jag vet att systemet inte bara har gissat, men jag vet också att det finns bättre sätt, bra lösningar som kan höja betygen. Jag har inte med forskningen här, men jag ska försöka leta reda på den.

Jag har ett drömscenario, jag har flera. Många går inte att genomföra på grund av brist på pengar. Men satsa på skolan för helvete. Vill ni att vårt land ska gå vidare, bli starkare, utvecklas? Satsa på skolan då. Jag kan räkna till minst tre stycken i min klass som inte kommer att kunna ta sig in på gymnasiet. Jag vet ännu fler som har IG i så många ämnen. Det ska inte vara såhär. Det blir lättare och lättare att ta sig in på de olika programmen för att betygen sänks, skolket ökar, vad är det som går så fel? Jo; dåliga lärare, nedskärningar, segregation och kunskapsluckor.

Man måste bygga från gruuunden som Greger säger i Nile City. Börja i låg och mellanstadiet. Att komma till högstadiet och inte veta var norr ligger på en karta är katastrof. Att gå i nian och inte kunna läsa ordentligt är galet. Hur kan det bli såhär? Är det bara så i Malmö eller sänks betygen runt om i hela Sverige?

Jag blir så frustrerad av skolan. De som behöver mest hjälp blir uttråkade och struntar i plugget. Vissa får hjälp av stödlärare, vilket har varit så himla bra. Dessa lärare har verkligen höjt eleverna, hjälpt de komma ur missbruk, hjälpt skolkarna att komma till skolan. Vad gör ledningen då? Avskedar dessa lärare. Det är fan pinsamt. Och de som vill utvecklas? De ambitiösa som vill ha större utmaningar? Ja, i vissa fall sänks deras betyg för att lärarna har fullt upp med att lära ut till G-nivå. Men när de ambitiösa ungdomarna får utmaningar, då stoppas de i vissa fall av de stökiga eleverna, det blir ingen arbetsro, resultaten blir inte vad de kunnat bli.

Det finns många sätt att lösa detta på. Men allt kostar så mycket pengar. Fler lärare behövs helt klart. Att betygsätta lärarna hade varit helt underbart, vissa borde inte få bli lärare. Att intagningen till lärarhögskolan blir svårare, att lärares löner höjs så att det bli ett mer attraktivt yrke. Allt för att få bättre lärare. För bra resultat i skolan är grunden till hela samhällets uppbyggnad. Det är där man måste börja. Vi måste få in fler grupperingar, efter vart man är i sin utveckling, i nästan alla ämnen. Där finns dock en risk att många känner sig dåliga, att pressen ökar för att man går i den ”sämre” gruppen. Det vill vi inte heller ha. Men huvudsaken är att alla elever ska få stöd på sin nivå. Att elever ska om de är där i utvecklingen, kunna gå bland äldre elever och läsa ämnen på en högre nivå. En nivå som passar dem. Varför ska en elev tvingas sänka sin utvecklingsnivå på grund av ålder? Det skapar uttråkning och stopp i förbättringen.

Betygen ger ofta en osäker bild. Eleven förstår inte alltid varför just det betyget var tilldelats. Det är bara en kombination av bokstäver, att få reda på mer exakt vad som behövs utvecklas inom ämnena är bättre. Omdömena är allt för fåordiga, för simpla. De leder inte till större utveckling. Fler samtal mellan elev och lärare behövs, nära samtal där man verkligen kan få reda på hur man kan göra för att utvecklas mer. Men återigen kostar det tid och pengar.

Betygen är också konstigt uppdelade. Om en elev ska börja på den naturvetenskapliga linjen behövs väldigt höga poäng för att komma in. Det kräver i många fall att personen behöver höga betyg i de estetiska och praktiska ämnena även om eleven inte kommer ha någon nytta av detta på sin nästa utbildning. Varför ska då dessa betyg väga lika mycket? Varför ska ett MVG i bild ge lika mycket som ett MVG i matte om personen i fråga inte behöver använda sig av bild på utbildningen? Rent teoretiskt skulle en elev kunna ha IG i matte och no och ändå komma in på den naturvetenskapliga linjen för att personen haft MVG i resten av ämnena. Är detta rättvist? Det tycker inte jag.

För att få överbetyg krävs det i många fall någon form av talang eller hjälp hemifrån. Det är grymt orättvist att en person som spelat gitarr hela sitt liv får ett MVG när en omusikalisk person kämpar sina tre år på högstadiet och till slut lyckas få G. Samma sak gäller exempelvis matte. Om hjälpen finns hemma, om en förälder arbetar mycket med matte och har lärt barnet från tidig ålder grunderna och kanske lite över det som lärs ut i skolan är det större chans att eleven får ett högt betyg i matte. Är detta rättvist? Inte riktigt. Vi måste därför se till att saker lärs ut på rätt nivå. Att alla ska få hjälp med läxläsning redan från tidig ålder. Det finns alltid de som inte har någon hemma som kan hjälpa dem med skolan hemma. Studier har visat från år till år att barn med föräldrar som gått på universitet och högskola har högre betyg än dem vars föräldrar inte gått ut gymnasiet. Vi måste bryta detta mönster. Hjälp eleverna mer. Men om igen: tid och pengar.

Men sen är ju inte livet rättvist. Vissa personer är bättre på vissa saker än andra. Och det handlar ju om gener och miljö. Om din pappa är bagare är det större chans att du lär dig baka riktigt gott bröd. Och det är ju en del av livet, uppväxten och hur den formar dig. Så om någon får högre betyg i vissa ämnen så är det ju inget fel med det. Det jag försöker säga är att jag villa att alla ska kunna nå sin yttersta potential, kunna utvecklas fritt och blomstrande. Ja, om vi nu hade levt i ett perfekt samhälle. Men det kanske inte hade varit lika intressant ändå. Det jag vill är väl helt enkelt att ingen ska ha IG, eller att eleverna ska veta vad ett substantiv och vart norr ligger på en karta. Det är väl inte så mycket begärt? Lite allmänbildning sådär.

Ja, sen vill jag ju att allt ska vara så himla rättvist. Alltid. Och sen vill jag ju också att tja, vi inte ska bli betygsatta överhuvudtaget. Att man inte ska behöva bli bedömd. För det leder till en massa skit och press och tankar på vem som är bättre än någon annan. Och det blir särskilt jobbigt på högstadiet med alla hormoner. Men, nu lever vi här, i Sverige med detta system. Jag vill bara jag det bästa av situationen. Kan vi inte börja läsa filosofi och lite sånt? Hade satt griller i huvet på folk.

Gudars skymning vad jag längtar efter gymnasiet nu. Saker kommer att lösa sig.