Mitt hjärta klappar hårt mot bröstkorgen. Jag springer fram genom lunds gator, försöker finna en väg ut ur labyrinten. Svetten rinner ner för min rygg när jag stöter in i väggar av människor. Jag är i ett jättelikt rum utan dörr, alla vägar är låsta, jag är fast. Var är han? Paniken börjar kännas mot bröstet när jag känner om och om igen i mina fickor efter mobilen som inte finns där. Fan också. Varför gav jag den till honom, skulle fan behållit den. Jag springer fram och tillbaka, försöker få människors uppmärksamhet men de bryr sig inte. Jag är inte en av dem, jag får skylla mig själv. Fan. Hur kunde jag vara så korkad? Jag ser upp. Ber om vägledning. Solen ler ner mot mig. Hon är högst på himlen, alldeles ensam. Hennes heta andedräkt viskar onda ord mot mig när ängslan växer. Fan. Jag springer över torget bort mot väggen på andra sidan. Jag skriker men inga ord får jag fram. Människorna kommer närmare. De blir fler och fler och torget minskar i storlek. Jag springer in i folkhavet och skriker men ingen ser. Jag känner våta kroppar trängas mot min hud, jag kan inte andas.
Jag försöker ta mig ut från samma håll som jag kom in, ut på torget igen. Jag drar mig fram genom folkhavet. Jag knuffar, stretar och för mig framåt. Torget är fullt nu. Syret tar slut trots himlen ovanför. Hur fan. Ingen ser mig, ingen hör mina ord när jag ber om mobiler och pengar. Jag måste hitta honom, måste ta mig hem nu. Snabbt som fan. Jag letar febrilt runt om mig men det ända jag ser är kroppar, kroppar som pressas närmare mig. Närmare min kropp. Jag har inget vridrum och snart kan jag inte röra mig. Jag försöker finna ögonkontakt från människorna runt mig men alla ser igenom mig. Jag finns inte. Jag skriker igen, högre denna gång men mumlet överröstar mig. Rösterna kväver mig och mina ord.
Alla rör sig åt olika håll i folkmassan. Alla är lugna, vet precis vart de ska. Alla utom jag. Jag hoppar, skriker, springer genom väggarna men stoppas om och om igen. Jag känner inte igen någon, alla har tomma ögon fyllda med torra blickar. Jag skriker. Jag stannar. Jag skriker. Högre. Högre. Jag skriker tills luften tar slut och mumlet tystnar. Mitt vrål ekar längs husväggarna vid torgets sidor. Alla stannar. Som på en osynlig order vänds allas huvud mot mig. Deras blickar penetrerar min hud. Jag blir tyst. Inte ens vinden hörs nu, solens skratt har tystnat. Alla står blickstilla med blicken fokuserad på mig. Jag stelnar.
”Man ska vara tyst” en man sträcker sin hand mot mig, vilar den på min arm
Jag ser ner på armen, sedan upp igen. Skräcken sköljer över min blick.
”Man ska var tyst” säger två andra i kör och sträcker sina händer mot mig
Folkmassan börjar röra sig. Långsamt rör de sig. Mot mig. Närmare.
”Man ska vara tyst” styrkan växer när fler stämmer in
Deras blickar är hårda mot min bara hud.
”Man ska vara tyst” snart sjunger hela torget mot mig
Deras blickar är kalla. Fler för sina händer mot mig, våta fingrar tar på mig.
”Släpp mig!” min blick hårdnar, paniken växer
”Man ska vara tyst!” skriker folkmassan tillbaka monotont
Fler händer, fler armar. Värmen höjs, temperaturen ohållbar. Jag svettas när fler kroppar trycks emot mig. De kommer emot mig och det finns inget jag kan göra. Fan. Hur kunde jag vara så dum?
”Man ska vara tyst” viskar åskådarna när jag gnyr i motstånd
Porslinsdockorna kommer närmare, lämnar kalla fingeravtryck.
”Man ska vara tyst”
Jag blir instängd, snart når inte ljuset fram.
”Man ska vara tyst”
Vart är han?
”Man ska vara tyst” våta fingrar mot mina ögonlock
Vart är jag?
”Man ska vara tyst” mörkret faller över mig
Vad har jag gjort?”
”Man ska vara tyst”
Varför?
”Man ska vara tyst” hårda andetag
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar