En text av Stella Säfström
Jag steks i julihettan. Jag sitter i en bil utan luftkonditionering och mörka rutor. Min morfar sitter bredvid mig.
”Kan jag få öppna fönstret?” jag vänder mig mot honom
”Nej”
”Snälla?”
”Nej” säger han utan att titta på mig
Jag sitter tyst en stund, knastret från radion är det enda som hörs. Dålig mottagning.
”Varför inte?”
”Sluta nu”
Jag suckar, lite för djupt så att han ska höra.
”Snälla, jag dör”
Han vänder sig mot mig, synar mig uppifrån och ner, ger mig en skeptisk blick för att sedan vända blicken mot vägen igen.
”Det gör du inte alls”
”Sant. Det var en överdrift”
Det blir tyst igen. Bruset höjs till oanade volymer.
”Får jag stoppa i en cd istället? Det knastrar så mycket”
”Nej”
Jag ger honom en sur blick.
”Du vill se mig lida, erkänn.”
”Jag vill se dig lyda”
”Varför då?” ropar jag ut
”Jag skjutsar dig i min bil, då gäller mina regler”
”Okej”
Tystnad. Nej, inte tystnad. Brus.
”Men radion –”
”Mitt program är på, tänk så får vi mottagning helt plötsligt, då missar jag mitt program” avbryter morfar
Jag himlar med ögonen och ser ut genom fönstret. Mina kläder är som fastklistrade vid min hud, svetten rinner ner för mina bara ben.
”Kom igen, jag kommer vara så himla äcklig när jag kommer fram. Jag vill inte vara äcklig. Jag vill göra ett gott intryck”
”Men gumman, du som är så söt” svarar han sarkastiskt
”Jag gillar inte din sarkasm”
”Men gumman, det var inte sarkasm”
”Never miiind”
Brus, återigen. Utanför fönstret åker skogar förbi mig. Snabbare och snabbare svischar träden förbi. Jag börjar fantisera om djuren som finns där inne, om hur folk förr trodde på övernaturliga krafter och varelser. Jag för mina tankar längre och längre in i trollskogen. Ett plötsligt illamående stoppar mig.
”När är vi framme?”
Morfar drar en djup suck.
”Jag mår illa”
”Herregud kvinna, är du fem år?”
Jag tystnar tvärt.
”Kanske” svarar jag
Han vänder sig mot mig.
”Och du vill ha ett seriöst jobb på kolmården” säger han och riktar blicken mot vägen igen ”Du är sexton, bete dig som det”
”Men gud, får man inte klaga lite? För dig kommer jag alltid att vara minst i familjen”
”Kanske” svarar han och ser koncentrerat på vägen framför sig
Vi blir tysta igen. Bruset upptar nya nivåer. En mansröst hörs lite då och då. Jag kan urskilja enstaka ord, inte mer.
”Mooorfaaar”
Han himlar med ögonen.
”Jaa?”
”Du svarade inte på min fråga innan”
”Vilken fråga?”
”Hur långt är det kvar?”
”Jaha”
Brus.
”Fem minuter”
”Seriöst?” glädjen sprudlar om mig, äntligen får jag komma ut ur denna klibbiga sitsen
”Nej”
”Fan” hoppet sjunker, desperationen höjs igen
”Svär inte”
”Förlåt”
”Varför sa du så då?”
”Vet inte”
”Du luras. När är vi framme?”
”Vi är framme om en minut snarare”
”Du knasar så mycket morfar”
”Förlåt?” frågar han oförstående
”Ja, du snear på livet, mannen. Du kommer inte från mitt hood, du måste snacka som man gör i Malmö”
”Jag pratar skånska”
”Inte min skånska”
”Stella?”
”Morfar?”
”Det där är inte din skånska”
”Jag vet”
”Du har stulit den, sluta upp med det där. Prata normalt”
”Oh, han pallar shiii. Sorry mannen, jag flippa’ bara”
Morfar himlar med ögonen. Jag skrattar åt honom.
”Du vet att jag bara skojar” säger jag och ler
”Ja, jag vet. Gå ut ur bilen nu” säger han och stannar fordonet
Jag stiger ut ur bilen och möts av en folkmassa. En blanding av bilar, barn, hundar och barnvagnar möter min blick. Och alla ska mot ett mål; entrén.
”Klockan är bara tio”
”Ja” säger morfar och låser bilen ”Ska vi gå”
”Ja,” säger jag och börjar gå mot folkhavet ”Men folk är tidiga”
”Vi är sena”
”Ditt fel”
”Om du inte hade stört mig så mycket på vägen hit hade vi kanske kommit hit fortare” svarar morfar och går framåt
Vi beger oss genom folkmassan, barn skriker, föräldrar bråkar, vissa skrattar, andra är rastlösa. Vi kommer snart fram till kassan.
”Hej vi var här angående ett jobb” säger morfar till kassörskan
”Ja visst. Vem söker ni?”
Morfar säger namnet på min blivande chef.
”Han är inte inne just nu. Vill ni gå runt i parken först?”
”Varför inte,” han vänder sig mot mig ”har du lust?”
”Ja för fa-” jag avbryter mig ”Förlåt, jag menar gärna”
Morfar ler och vänder sig om igen.
”Det blir 500 kronor” säger kassörskan och böjer sig ner för att hämta något
Morfar vänder sig mot mig.
”Herregud”
”Jag vet”
”Hon snear på livet” säger morfar och himlar med ögonen
”Var det där en diss mot mig eller mot kassörskan?” undrar jag misstroget
Morfar lyfter bara på axlarna och vänder sig mot det lilla huset med kassörskan. Hon dyker upp igen. Morfar plockar fram pengarna och de utbyter papper med varandra.
”Tack” säger morfar och går in i parken
Jag följer efter.
Det är varmt, kvavt. Men mycket svalare än i skruttbilen. Vi vandrar ner för en liten väg, runt om oss går barnfamiljer och fotograferar. Vi tog ingen karta så vi hittar ingenstans. Vi går omkring, pratar och undrar över hur den här chefen skulle hitta oss sen. Vi gav inte kassörskan våra nummer. Dumt. En sval bris kommer emot oss och kittlar mitt ansikte. Runt om oss växer skyhöga träd och lite varstans syns något galler. Vi går fram mot närmaste karta. Vi tittar på den och beslutar oss för att gå mot vargarna. Väl framme ser vi inga vargar. Vi ser en stor yta, fylld med stockar av olika slag, vatten och annat. Inga vargar.
”Var är de?” frågar jag morfar
”De sover kanske”
”Jaha”
Vi står tysta en stund. Kikar. Spanar ut.
”Du?”
”Ja?” svarar morfar
”Det är väldigt varmt”
”Sluta klaga”
Jag bara ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar