Ifred

Av Stella Säfström 28/09-09

Det går inte att förklara.

Jag är ensam. Vart försvann du?

Det svider. Inom mig. Bakom mig. Hos mig. En takt. Ett slag. Du har rätt. Jag har fel. Det svider. I mina ögon. Jag får svårt att andas. Jag klarar det inte. Det är för mycket. Vad gör du? Du lämnar mig ifred. Jag vill ha något annat nu. Jag ser det så tydligt, så klart. Du finns inte för mig längre. Jag vill vara ensam. Jag vill vara hos er. Jag vill vara hos de som ni var. Var är ni!? Jag vill minnas er, men ni minns ingenting. Ni har ändrats. Ni är inte de ni var. Vart har ni åkt? Varför ska allt handla om hur ni vill se ut? Varför kan ni inte slappna av? Varför måste ni dölja det ni känner?

Jag saknar dig.

Hålet i magen växer sig större.

De kommer snart. En efter en trillar de ner. Som tårar ner för min kind.

Denna känslan. En som jag inte känt på så länge. Tomheten fylls med sorg. Sorg för intet. Sorg för ensamheten. Sorg för mänskligheten som steg för steg blir en alltmer sorgligare art.

JAG VILL INTE VARA ENSAM MER!

Meningen skriker jag ut i intet. Intet? Nej. Jag är inte ensam.

Hur kan en ton, en röst, ett tillräckligt snabbt fingerspel få mig att falla så hårt? Jag kan älska vem som helst med den rätta bakrundsmusiken. Jag blir ensammare för varje meningen han sjunger ut. Sluta, jag orkar inte lyssna mer.

Jag måste lyssna. Jag måste. Det är en drog för stark för att släppa mig. Glöm allt det onda. Känn min smärta. Det är du värd. Patetiska människa.

Jag saknar dig. Du var den enda som förstod. Och vad har du lämnat mig för? Din egen ensamhet. Jag vill inte sakna dig såhär. För du saknar inte mig. Varför känner jag detta igen? Varför kan du inte komma tillbaka?

Dessa, de första tårarna på månader. De kommer nu. För musiken. För tonerna. För rösten. Som jag har så många gånger hört med dig. Du fanns. Och jag behövde inte vara något annat. Jag saknar dig och ditt jävla perfekta liv. Vi satt ihop men du flyttade dig.

Du svarar mig aldrig längre. Det behövs inte. Skit i mig då. Jag har ett annat liv.

Men mina vänner är falska.

Varför betyder det andra så mycket mer än jag? Varför är det alltid jag som blir lämnad till slut? Varför vill ingen stanna hos mig?

Och varför vill jag att alla som vill stanna ska gå?