Torget

Av Stella Säfström 23-09-09.

En flicka står på ett torg. Torget är öde. Förutom flickan.
Och en till.

”Vad gör du här?”
Flickans röst ekar upp mot de mörka husen. Inget svar. Den mörka gestalten låter sin mantel fladdra i vinden. Han tittar ner.
”Vad tittar du på?”
Hon känner hans blick. Att han ler.
”Vad vill du mig?”
Det vet hon redan.
”Vad vill du mig?”
Hennes förtvivlan börjar visa sig i den spruckna rösten. Hon vet ju redan.
”Vad vill du mig!”
Hon vet vad han vill. Vad han ska hämta. Torget står öde.
”Vad vill du mig, försvinn!”
Hon är hjälplös. Hålet växer långsamt inom henne. Hon försöker springa men benen vill inte röra sig mer.
”Försvinn!”
Hon springer och springer, men hon står kvar. Allt runt omkring henne är öde. Ingen kan hjälpa henne nu.
”Jag vill inte. Gå din väg, försvinn!”
Paniken växer för varje andetag.
”Vad vill du mig!”
Varje andetag, varje andetag som är av is.
”Jag vill inte mer, kan du inte låta mig gå?”
Men han står stilla. Hon känner hans leende. Paniken fladdrar som en instängd fjäril, redo för att dö.
”Du har inget att hämta här”
Men det har han. Och flickans andetag slår mot fönstren.
”Försvinn”
Ingen kan hjälpa henne nu. De har låst in sig, de vill inte höra mer.
”Jag är inte den du vill ha, försvinn!”
De vill inte höra mer. De vill inte ha dig.
”Det finns inget att hämta här, låt mig vara!”
Hennes panikslagna ord berörs inte av stenen i husen. Och människorna har flytt. De vill inte se dig mer.
”Jag orkar inte mer”
De hatar dig. De vill inte ha dig längre.
”Du är allt jag har”
De har lämnat dig. Det finns ingen kvar.
”Du är allt jag har!”
De ville aldrig ha dig. Du är ett misstag.
”Jag vill inte ha dig längre, låt mig vara!”
Du tål inte sanningen. Du har alltid varit svag.
”Snälla, låt mig vara”
Ha förtröstan, vinden piskar i hennes hår.
”Låt mig vara, försvinn!”
Det är hennes öde.
”Varför svarar du aldrig?”
Gestalten tiger.
”Varför svarar du aldrig?”
Torget tiger. Världen svarar inte längre. Den har lämnat dig, minns du?
”Varför svarar du aldrig!”
Flickans blonda hår fladdrar i vinden. Det fladdrar framför hennes syn, gör henne förblindad.
”Jag vill inte ha dig här, försvinn!”
Flickan ruskar på huvudet i sin frustration. Håret försvinner från hennes ansikte. Bilden blir klar igen. De befinner sig på en svartvit plats. Gestalten står med huvudet böjt ner mot marken. Det ändå som syns är hans heltäckande mantel, som vidrör marken när vinden håller andan.
”Jag sa åt dig att aldrig någonsin mer komma tillbaka hit”
Han rör sig inte. Han står bara, och ser ner i marken.
”Kom aldrig tillbaka hit!”
Torget är öde. Det ända som hörs är vinden som fladdrar genom håret.
”Du får inte”
Torget är tomt. Manteln vimlar fram och tillbaka, en pendel, redo för hypnos.
”Nej”
Känslan av en öde kuliss smyger sig tätare in på flickan.
”Du får inte, nej”
Han får. Inget kan rädda henne nu.
”Nej, låt mig vara”
Håret fladdrar förbi flickans ögon. Bakom husen syns en kanal, fylld med vågor som inte rör sig. Målningen kryper närmare sanningen.
”Du vill inte”
Men sanningen vet när den ska komma.
”Du kan inte”
Hon känner det komma närmare.
”Du kan inte”
Alla rädslor.
”Sluta”
Alla minnen.
”Gör inte såhär”
Närmare.
”Du vet ju att..!”
Vinden tar tag i orden.
”Nej…”
Tvekan fångar förnuftet.
Långsamt lyfter han huvudet och torget exploderar i ljus.