Underbara leende

Av Stella Säfström 03-10/09

När skolan slutat förstår hon säkert.

Skärp dig.
Jag måste få henne att förstå.
Idiot.
Hon förstår, det gör hon säkert.
Jävla idiot.
Om jag bara berättar, då kommer allt bli som förut.
Fattar du inte?
Hon älskar mig, det gör hon fortfarande.
Hur kan du inte se det?
Hon vill fortfarande vara hos mig.
Idiot.
De vill vara med mig, helt säkert.
Du fattar ingenting.

Allihopa. De älskar mig

Hur fan kan jag få dig att förstå?
Allt kommer att bli bra igen.

Vänd om innan du går för långt.

"Ey, Flee! Vänta."
Flee stannar upp, vänder sig mot mig.
"Jag pallar inte att du håller på såhär."
Flee ser oförstående ut.
"Att du dissar mig, tar alla emot mig. Jag pallar inte mer."
Flees blick ser först lika oförstående ut. Sen förstår hon. Hon förstår hur dåligt jag mår. Hon vet att hon vill ändras. För min skull. För hon älskar mig fortfarande.

"Nej gumman. Du, förlåt. Förlåt för allt som jag har gjort. Det var inte meningen att putta ut dig ur gruppen. Du, gumman. På måndag löser sig allt igen. Okej?"

"Okej."

"Vi skojade bara lite med dig. Jag visste inte att du fick ont."

"Nä..."

"Men du, det gör väl inget? Gumman. Det löser sig. Okej?"

"Okej." säger jag och ler.

Och Flee ler.

Ett leende. Fan vilket underbart leende.

***

"Eller hur?" jag skrattar patetiskt åt mitt dåliga skämt.
Men ingen annan skrattar.
"Eller hur?" försöker jag igen.
De börjar vända sig om. Prata om annat.

De har vänt sig om igen.

Jag ser ner i marken. Väskan har blivit tyngre nu. Jag börjar ta mig om händerna, pilla med min halsduk. Jag ser bort mot klockan. När börjar vi? Det är väldigt viktigt att vi börjar snart.
Men klockan står lika stilla som på lektionerna.

15 minuter kvar.

Jag går mot folksamlingen. Försöker få in en fot i samtalet.

"Jo, men jag pallar inte Stefan mer."
"Nä eller hur, sånt jävla sär. Palla prov nu liksom."
De pratar om ingenting. Jag kan vara den friska fläkten i deras tråkig samtal.
"Hej!" hoppar jag in. De skeptiska blickarna dömer redan, men jag ser åt ett annat håll. "Jag är den friska fläkten i samtalet!" mitt leende skriker efter skratt.
Varför? Varför i helvete sa jag sådär?
Inget svar. Inga skratt. Mitt leende går sönder.
"Öh.." säger någon.

De ser åt ett annat håll. Börjar trampa försiktigt i marken.

"Okej, men vi sticker och handlar nu då." säger Flee och tittar lite halvt mot mig. Jag ser hennes önskan om att jag inte ska be om att få följa med.

Jag är inte med dem längre. Jag är utstött.

***

När skolan slutat förstår hon säkert.

Skärp dig.
Jag måste få henne att förstå.
Idiot.
Hon förstår, det gör hon säkert.
Jävla idiot.
Om jag bara berättar, då kommer allt bli som förut.
Fattar du inte?
Hon älskar mig, det gör hon fortfarande.
Hur kan du inte se det?
Hon vill fortfarande vara hos mig.
Idiot.
De vill vara med mig, helt säkert.
Du fattar ingenting.
Allihopa. De älskar mig.
Hur fan kan jag få dig att förstå?
Allt kommer att bli bra igen.
Vänd om innan du går för långt.

Jag går ikapp Flee.
Du gick för långt.

"Ey, Flee! Vänta."
Flee stannar upp, vänder sig mot mig.
"Jag pallar inte att du håller på såhär."
Flee ser oförstående ut.
"Att du dissar mig, tar alla emot mig. Jag pallar inte mer."
"Jaha?" Flee förstår.
"Vad då jaha?"
Åh, fy helvete vad bra hon förstår.
"Jaha, och? Jag har inte gjort nåt. Du snackar skit"
Åh, fy helvete. Hon har förstått att hon vunnit.
"Men varför? Varför förnekar du allt? Varför kan du inte acceptera mig?"
"Du, lyssna. Jag hatar dig, okej? Alla på denna jävla skolan hatar dig. Du hör inte hemma här."
"Va?"
"Ja, försvinn. Det skulle göra situationen mycket bättre."
"Vad menar du?"
"Stick."
"Men.."
"Stick." Flee ler. För hon vet att hon vunnit.
Fan vilket underbart leende.