Kallt Kaffe

Av Stella Säfström September 2009.

Ett dovt mullrande hörs bakom mig. Ett ljud som jag har hört så många gånger förr. Min kropp satte igång rörelserna av ren reflex vid lätet bakom mig. En vana så stark att jag inte ens känner stegen, ser vart jag går. Jag vandrar i trans med tankar på annat. Min kropp säger att kaffet kokar. Men mitt undermedvetna skriker.

Jag hinner inte mer än resa mig från stolen när något närmar sig bakom mig. Jag tänker inte på det, jag ska ju hämta kaffet. Ett hårt slag i den lägre delen av ryggen. Jag faller en bit men tar mig snart upp igen. Det bultar hårt i ryggen, men det är bara ett eko, någonstans långt borta. Jag ska hämta kaffet. Jag hinner inte ta ett steg till innan det hårda klingar emot mitt huvud. Det svartnar för ögonen. Jag öppnar dem men det enda jag ser är svarta moln som flimrar förbi min syn. Jag försöker ta ett steg till men jag vimlar. Golvet närmar sig långsamt och försvinner plötsligt. Jag ställer mig raklång och ruskar lätt på huvudet. Jag har inte ännu vaknat ur min trans. Jag är en kropp. På väg mot kaffet. Det ända som finns är kaffet.

Jag märker inte det lugna bultande i ryggen som tar sig upp till huvudet. Jag märker inte hur mina ben vibrerar, att jag håller på att falla. Inte heller uppfattar jag den trögflytande massa som slingrar sig ner längs min nacke, mot min morgonrock.

Jag tar ett steg till, jag är nära bänken nu, kaffet är inom räckhåll. Kroppen skriker av glädje. Men medvetandet har inte vaknat än. Jag ser kaffet framför mig. Jag känner den varma drycken rinna ner genom min strupe. Jag ser kaffet. Och det är på liv och död. Jag kan känna det. Om jag inte får tag på kaffet dör jag. Kaffet finns, alltså finns jag. Jag tar ett steg till och jag hör ett svingande läte. Jag känner igen det där men jag inte placera…

Hårt och kallt slår det ner mina knän till marken. Min kropp stöter in i köksbänken. Nej! Gör inte såhär! Jag ska ha mitt kaffe. Jag försöker ställa mig upp igen, pressar upp mig med mina armar och rör mina ben framåt. Men det går inte. Mina ben är för svaga. Varför lyder ni inte? Jag ska ha kaffe. Jag skrattar lätt för mig själv medans min överkropp hänger på bänken. Vilken fin morgon det är, tänker jag. Ett solspel glittrar på köksgolvet. Jag kan höra fåglarna le utanför. Vad bra att jag snart ska få mitt kaffe. Det skulle göra den här dagen perfekt. Mina armar är på skivan och jag drar mig upp en bit. Jag sträcker fram handen för att nå kaffet, det har slutat koka nu. Kaffet är klart. Gud så gott. Men tänk så hinner jag inte fram i tid. Tänk så hinner det bli kallt.

Jag sträcker ut mina fingrar så långt jag kan. Jag når nästan när jag ser något i ögonvrån. Men jag låter bli att förstå det. Ljudet uppstår igen, ljudet av ett rör som tar sig genom luft snabbt. När det kalla slår i mina händer hörs ett knakande ljud. Någonstans vet jag om att det inte var ljudet av röret som träffade skivan jag hörde. Men det är vad jag tror.

I ett sista försök för att nå bryggaren sträcker jag ut mina tår, min häl pekar uppåt. Jag trycker, flexar mina tår så högt det går. Och det funkar. Jag kommer lite längre fram på skivan. Jag sträcker på min arm och mina livlösa fingrar snuddar vid bryggaren. Jag tänker inte på att jag inte kan greppa kaffebryggaren, jag tror bara att jag inte når. Jag känner inte smärtan i mina händer. Jag känner bara kaffet. Det kanske blir kallt.

Plötsligt känner jag en sula mot min häl. En sekund senare trycks någons totala kroppsvikt mot hälen. Ett högre knakande än förut uppstår och jag kan inte längre luta mig på min fot. Jag tappar balansen. Jag glider mot min krossade fot, ner mot golvet. Jag försöker ta tag i skivan men mina händer vägrar röra sig. Jag blir förtvivlad, kaffet börjar försvinna ur mitt synfält. Nej. Nej, kaffet. Vänta. Vänta på mig, jag kommer. Men mina händer kan inte greppa tag om bänken och med en duns faller jag till marken. Jag försöker röra min fot men den är inte fastkopplad längre. Jag kan känna mina tår mot min vad. Vad vig jag har blivit hör jag mig själv tänka. Men jag vet att det inte handlar om det. Jag kan bara inte se det.

(Forts. Följer)