En kall årstid

Den ensamma kylan är lika ihärdig som hennes ständiga sökande efter bekräftelse. Snön ligger tätt packad på gatan och hon biter sig i läppen. Hon ser ut genom sitt fönster. Kommer han snart?
Hur många gånger hade hon inte suttit där och väntat på att han skulle dyka upp, runda kröken? Ta sina slarviga steg i slasket på gatan. Hon kunde inte rå för att hon älskade honom. Att varje andetag hos honom gjorde henne yr. Att hans röst kunde förklara saker som hon aldrig förstått. Att hans frånvaro alltid kändes lika bitter.

Hon går ifrån fönstret. Häller varmt vatten i en kopp. Sätter sig på en stol och låter vattnet långsamt värma upp hennes frusna händer. De är frusna för att hans fingrar inte här för att hålla dem fast och modigt, som ett älskande par. Hon är trött. Tittar på klockan på skärmen på bordet framför henne. Hon suckar och tittar bort.

Nej, för varför skulle han komma nu? Klockan närmar sig kväll. Skolan slutar senare och senare ju äldre de blir. Han har saker att göra. Människor att träffa. Böcker att läsa. Han har inte tid för mig längre, tänker hon och känner hur tårarna bränner under ögonlocken. Fan. Hon kurar sig över koppen, håller den i ett fast grepp även fast den är allt för varm. Hon sluter sina ögon, gungar långsamt fram och tillbaka. Kom tillbaka, viskar hon. Kom tillbaka. Hon hör klockans tickande på väggen. Hon känner sig yr när andetagen blir hårdare. Hoppet är utsuddat. Inget kvar.

Eller? Ett leende sprider sig över hennes läppar.

Det knackar på dörren.