Dag 4

Huvudvärken spränger i tinningarna. Mina ögon känns torra när jag försöker öppna mina dem. Jag förnimmer ett svagt ljus. Solen går aldrig upp på vintern. Inte jag heller. Men jag borde. Borde resa mig upp, inte ligga kvar. Jag väger för och nackdelarna. Försöker röra mina fingrar, få liv i någon kroppsdel. Det är omöjligt. Jag ger upp.

Telefonen ringer på nattduksbordet. Det ekar. Jag vrider mig i sängen, illamåendet hänger fast som en kladdig slöja runt min kropp. Jag kisar, mer än så öppnas inte mina ögon. Med en kraftansträngning försöker jag häva mig upp till en sittande position. Men armarna viker sig och jag faller ljudlöst ner i dvalan igen.

Det knackar på dörren. Håll käf-

"Gumman"

Helvete.

"Gumman, klockan är mycket"

Gå.

"Mm" pustar jag fram

"Svara mig"

"Gå" mumlar jag

"Jag kommer in nu"

Jävla.

"GÅ!" 

Tystnad. Tack Gode Gu-

"Mår du inte riktigt bra?"

Kan du och din jävla patetiska stämma hålla käften någon gång i detta jävla livet?

Mina stämband knastrar.

"Jag är sjuk, jag vill vara ifred"

Nästan sant. Jag har ont i halsen.

"Vill du inte ha något då?"

"Nej"

"Jag har gjort-"

"NEJ!"

Tystnad.

Jag hör hur fotstegen vandrar bort från rummet. Tack.

Fitta. Jag måste vakna nu. Mina läppar är torra. Hela jag är uttorkad, utmattad. Jag har inte fått någon mat ingen energi, till och med mina tankar går upp i falsett av paniken jag känner. Vad fan hände? Skit i det nu, ta dig samman, gå upp.

Jag slår upp ögonen. Jag känner mig fram med handen, drar den mot bordet intill mig. Jag hittar mobilen ganska snabbt. Jag plockar upp den. Sju missade samtal. Klockan är, åh helvete. Klockan visar på 15.36. Vi älskar söndagar. Vem fan har ringt mig-

Dörren smäller igen på nedanvåningen. Jag hör skriken nedanför. Vad i helvete. Jag lyssnar till fotstegen. Pappa är förbannad. Kul. Jag orkar inte tänka på varför han är arg denna gången. Jag hör hans steg, lyssnar på tickandet på klockan. Snart. Jag andas, ser upp i taket. Spindelvävar vajar i en osynlig vind. Är det bara jag som har det så? Städar alla andra sina tak? Jag ligger i tystnaden. Stilla. Jag blinkar några gånger, känner tungan mot gommen. Torrt. Mina ögon kliar men jag orkar inte röra mig. Jag känner mobilens konturer i min hand. Jag hör några utrop av aggression. Glas splittras. 

Fem minuter senare smälls dörren igen. Damp.

Vem har ringt mig? Jag tar upp mobilen. Det är fortfarande lite suddigt men jag läser namnen tydligt. Fast jag visste ju redan vilka som ringt. Jag scrollar igenom allt. Orkar inte läsa mina meddelanden, lyssna till din röst. Jag suckar. Mina tänder känns sträva. Jag läser namnen igen. Alex ringde också. Alex. Han är den enda jag skulle vilja prata med nu. Jag ser på namnet på mobilen. Funderar en stund. Alex. Jag klickar. 

Han svarar efter en signal.