Dag ett

Kyss mig.
Korridoren står öde. Ditt hår har blivit längre sen sist. Skolan är över. Vi är fem.  
"Jag hatar mitt namn" säger Hanna
"Varför det?" undrar du
"Det är så ful, och tråååkigt" Hanna drar ut på orden, tar sig i håret
"Jasså" svarar du, onekligen ointresserat
"Jag menar Nadiin har ett så exotiskt namn. Mitt är så vanligt och tråkigt. Varför kunde inte jaag få något lite mer intressant?"
Nadin och Alex fnissar åt sina små skämt, hör inte oss andra.
Du suckar. Jag börjar bli smått irriterad. Allt detta jävla tjat om-
"Jag menar herreguuud, kunde inte fått ett tråkigare namn. Fan vad jag hatar det"
Hampus petar på golvet med sina skor. Osäker.
"Hampus är väl inte så himla häftigt heller precis" får han fram
"Men Hampuus, gullet" börjar Hanna, lutar sig fram och tar på hans lilla osäkra axel "Ditt namn är ju sååå fint. Gullet"
Det där falska flinet på hennes läppar. Rör inte min Hampus. Lilla oskuldsfulla Hampus.
"Men mitt däremot-" fortsätter Hanna "är ju fan tråkigare än-"
"Lägg av" klipper jag av
Mitt tonfall var nog lite för seriöst för Hampus rör på sig lite otåligt. Det fick i alla fall idioten att hålla käften för en sekund.
"Vad menar du?" svarar Hanna
Hennes blick menar allvar. Gamla tvister bubblar under ytan.
"Du vill inte veta" ler jag
"Vad fan ska det betyda?"
Hannas bröst guppar i urringningen när aggressionen växer fram. Jag flinar. Det ser roligt ut.
"Fan fnissar du åt?"
Jag tittar på dig.
"Inget. Gupp gupp" jag skrattar till
Du ler. Jag vet att du tycker att det är löjligt.
"Va?" Hanna är oförstående
"Skit i det bara"
"Men säg nu för i helvete"
"Kom närmare så kan jag säga det så att du kanske förstår"
"Men sluta nu tjejer detta-" börjar Hampus trevande
"Nej, jag vill veta nu" säger Hanna utan att vika undan min blick "Vad vill du?"
Du ser mig i ögonen. Du menar sluta. Jag menar börja.
"Jag menar bara att det är löjligt"
Du skakar på huvudet. Suckar.
"Vaddå löjligt?"
Herregud. Dö människa.
"Jag tycker bara att det är en onödig kommentar"
"Ja eller hur" fnissar Alex som plötsligt hört något som sagts "-onödig kommentar Hanna"
Nadin fnissar tillbaka. Jag önskar jag kunde göra detsamma. Det är löjligt nog att skratta åt. Men något har gett mig kraften att orka.
"Håll käften, Alex"
Hannas temperament är precis som mitt. Snabbt och flammande. Slukar allt i sin omgivning. Men Alex är inte typen som tar åt sig. Han är för fokuserad på Nadins mörka ögon. Tänk att det var jag en gång. Jag ser på dem. De passar ihop. Jag undra-
"Vadå onödig kommentar?" Hannas blick är på mig igen
Jag ler. Hon tar alltid detta för långt.
"Inget"
"Om man säger a får man säga b"
Brösten guppar. Your argument is invalid.
Jag suckar.
"Varför suckar du?"
"Men herregud, får man inte sucka?"
"Nej. Du kränker mig"
"Vet du ens vad ordet betyder?" säger jag nedlåtande
"Vad ska det betyda?"
Hannas ögon flammar.
"Att du kanske inte ska säga uttryck som du själv inte förstår"
"Du är en sån jävla hora, vet du det?"
"Ursäkta?"
Jag börjar bli irriterad på riktigt nu.
"Ja, du vet om det själv. Så som du håller på"
Inte när han är här. Inte när du är här.
"Vad fan ska det betyda?"
"Att du är en hora"
"Vad fan har jag gjort nu då?"
"Håll käften bara" svarar Hanna
"Ja visst"
Tystnaden lägger sig över oss. Den är tung. Jag hör Nadins fnissanden, men min blick är fastnaglad vid Hannas. Jag släpper den för en stund och ser på dig. Du är trött. Du är trött efter resan, förlåt för att det blev såhär.
"Varför ska du lägga dig i ens?"
Så börjar hon igen.
"För att du snackar så jävla mycket skit hela jävla tiden"
Du ger mig en vädjande blick. Sluta nu Issa. Det räcker nu. Men du vet att jag har rätt.
"Vad har jag nu sagt?"
"Men för i helvete, märker du inte det själv? Jag har vääärldens fulaste namn och allt säger jag för att få en liiten gnutta uppmärksamhet" härmar jag
Hannas ögon brinner.
"Ska vi börja detta igen? Minns Pontus vad som hände i våras kanske? Va, minns du det Pontus?"
"Håll käften. Detta handlar inte om honom"
"Vad fan handlar det om då?"
"Lägg av nu" du bryter in
"Vadå? Är du rädd för att höra sanningen om Issa?"
Hanna flinar. Sluta. Ditt äckliga skabb.
"Sluta nu" du menar allvar
"Jag tänker inte sluta förräns horan här ligger på golvet"
"Men vad fan vill du då? Kom då!" jag tar två steg fram, står alldeles för nära Hanna
Du sätter din han emellan oss.
"Var inte löjlig Issa" säger du, menande
"Vad har jag gjo-" börjar jag
"Håll käften. Låt henne snacka om hon vill snacka"
"Vad fan ska det betyda?"
Pontus ser på Hanna.
"Om du vill slåss om det kan vi ta det utanför"
Hanna ser på Pontus stora kropp. Hans seriösa blick. Vad menar han egentligen?
"Var tyst nu"
 Hanna blir genast tyst. Bemästrad. Hanna är nedslagen, vänder sig ifrån min blick.
"Det är nog bäst att vi går nu" säger Hanna "Nadin, kom"
Nadin som är fullt upptagen med att hångla med Alex hör inte Hannas lilla kommando och fortsätter förtjust att kyssas och fnissa. Din hand är kvar. Din blick penentrerar mig. Ditt lugn förs mot mig. Som radiovågor genom luften.
"Nadin!"
"Va?" säger Nadin förvånat
"Kom så går vi"
Nadin tittar tvekande mot Hanna. Hon ler mot Alex när han kittlar henne svagt med nästippen mot hennes hals. Jag minns hur det känns.
"Mm vill inte" ler hon
"Nadin!"
"Okej" Nadin frigör sig från Alexs grepp "Kom Alex"
Du vänder dig om mot mig. Dina djupa ögon ger mig nästan svindel. Att du ens ser på mig efter all denna tid. Du åker tillbaka snart.
"Kom"
Du räcker fram din hand. Jag förstår ingenting men tar snabbt tag i din.
"Hejdå allihopa" ler du
Jag hör mumlande svar. Du drar med mig ner för trapporna, bort från de andra. Vi går i tystnad. Din hand är varm, större än min. Trygghet är vad jag känner nu. Men rädslan finns kvar.

"Varför håller du på sådär?" säger du en bit ner för trappan
Du är irriterad.
"Vadå?"
"Spela inte dum"
Jag blir stum. Inte van vid denna uppriktighet.
"Varför måste du alltid hålla på och bråka med henne?"
"Hon är en idiot. Hon borde lära sig att hon inte kan hålla på som hon vill med allt och alla, att hon är bättre"
"Är det inte det du gör då?"
Du stannar. Ser mig i ögonen. En trappa kvar. Mellanplan.
"Nej"
Du suckar, går vidare. Handen kvar i min.
"Vad menar du?"
"Fundera över det en stund"
Tystnad. Vi går genom korridoren på gatuplan, snart vid dörrarna som leder ut i kylan.
"Men säg"
Du skakar på huvudet.
"Vad fan vill du? Kan du inte bara säga det?"
"Men lugna dig för i helvete"
Du svär. Du svär inte. Du gör aldrig det. Varför svär du? Tystnad.
"Förlåt. Jag ville bara inte att det skulle bli såhär. Jag visste inte att inget hade ändrats"
Vi går ut i kylan, bort från byggnaden.
"Vart ska vi?"
"Hem till mig"
Snön knarrar under mina skor när vi går ner längs den svagt belysta gatan.
"Vi har saker att prata om"