Snön ligger tjock utanför mitt fönster men precis bredvid badar ni i solsken. Sommaren har kommit men jag är fortfarande insnöad på helt fel håll. Jag vet inte vart jag ska vända mig när alla ser värmen och allt jag minns är kylan som känns så verklig mot mina fingrar. Den porösa snön smälter mot min handflata men den är lika verklig som solens kokheta strålar.
I snön speglas bilder av en annan tid. För fem månader sen när mörkret föll hårt och solen var svag. Jag minns tiden då saker inte var som nu. När dina blickar gav mig sår som ännu inte läkt. När allt du gjorde handlade om att förgöra min sista kraft. När allt du gjorde var att hålla mig under vattenytan för att du själv skulle få luft.
Hur du tryckte ner andra för att få upp dig själv.
Jag minns dina leenden som inte handlade om något annat än förtryck. Det är över nu och något nytt har börjat. Min desperation att hitta något annat har gett mig nya skrapsår då jag sprungit för fort och fallit innan jag nåt fram till nya människor. Ingen ger mig handen där jag ligger ensam i smutsen och det enda det ger mig är större förödmjukelse. Sommaren har kommit och än är jag ensam. Vart tog ni vägen?
Jag är en syrsa. Jag hoppar från tjej till tjej som de små krypen hoppar från ett grässtrå till ett annat under sommarens blick. Jag får ingen ro, ingen får mig att bromsa, sakta in och bli lugn. Jag fortsätter springa, mitt eviga jagande efter något av betydelse.
Hjälp mig att stanna, nej. Jag måste hjälpa mig själv att glömma dig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar