Krav

En novell speglad av könens fördomar av Stella Säfström klass 9a 2010

Jag kämpar genom en hård terräng. Att nå dit jag vill, det är svårt. Att nå självständigheten. Jag började kämpa för länge sedan, kämpa för ett liv som jag visste aldrig skulle ha tillhört mig. Kämpa för en annan framtid, en framtid som jag inte visste om jag ville ha. Att det var de som ville att jag skulle göra mer, mer och bättre. Vara någon jag inte är. Och allt började den fruktansvärda natten i juli.

Panik. Jag känner marken under mina fötter. Den är våt, regnet föll nyligen och kalla blad piskar mitt ansikte när jag far framåt genom mörkret. Jag ser endast konturer i mörkret mellan mina andetag, mellan mina tårar. Träden åker förbi, buskar, stenar, sjöar, floder, jag rusar förbi allt. Kvistar knäcks under mina bara ben, såren i ansiktet blir flera. Flera och flera och flera, de växer sig större. Allt gör ont, men inte lika ont som mina andetag. Inte lika ont som min själ. Rädslan, paniken, den avtar inte, jag hör hans steg, hans hårda andetag, hans rop, hans ångest. Jag springer fortare, han får inte komma ikapp. Jag hör hans steg, hur han tumlar runt, faller i skogen, hur han skriker mitt namn. Hans andedräkt sitter fastklistrad på mina läppar. Lukten av cigaretter och alkohol. Han finns i mig, på mig, men egentligen bara bakom mig. Jag springer fortare och fortare och inser att han aldrig någonsin kommer att vara bakom mig, jag kommer alltid att bära mig med honom och hans torra andedräkt på mina läppar. Jag kommer aldrig kunna släppa honom. Jag springer fortare, jag kan inte andas, jag andas för snabbt, mitt bröst står still, skräcken är total. Jag hör hans hårda andetag. Jag hör hur han stannar men jag fortsätter springa. Jag hör hur han ropar, ropar att jag ska komma tillbaka för helvete. Jag hör hans ilska. Han vill ha mig tillbaka, hans patetiska jävla röst bönar om min kärlek. Han gråter nu, jag hör hans suckar som ett eko bakom mig. Jag springer, kan inte stanna. Jag springer, springer, springer, faller, och gömmer mig i min kalla kropp. Jag är förstörd.

När jag var liten berättade min mamma för mig om pedofiler. Om vad som kunde hända om jag skulle göra vissa saker. Om jag gjorde saker som jag inte fick. Om jag gick ut på kvällen, hade på mig fel kläder, sa fel saker, då skulle våldtäktsmännen svärma kring mig. Som flugor. Som gamar. Om jag gick ut på kvällen, valde att vara en flicka med stil, som drack och festade. Då skulle jag få ångra det. Många gånger, och många gånger om har omvärlden berättat för mig vad som kan hända mig om jag inte agerar efter den roll samhället givit mig. Om jag skrek, kämpade emot, hur sårad jag då skulle bli. Om jag skulle skrika och bråka, hur mycket stryk jag då skulle få på grund av min fysiska svaghet. Och att jag måste se till att göra ditt bästa för att få ut något av den rollen jag tilldelats. Hur jag skulle tvingas använda mitt utseende för att få det jag vill ha, men att då bli beskriven som hora. Om jag inte bevisar mig som bäst förlorar jag. För att det är så det går till, är du inte bäst får du ingenting. Det är bara att acceptera.

Dörren smäller igen bakom mig, jag kutar in i köket, fullt påklädd, det finns ingen tid för att ta av sig något, de goda nyheterna måste meddelas snabbt. De måste få veta, åh, de kommer bli så stolta över mig. Jag studsar in i köket, och där, där sitter de, mamma och pappa. De är tysta, ser ut som vanligt. Jag hoppar, skriker och tjuter, jag fick bästa betyget i matte i klassen idag. Jag var bäst, jag var så himla bra. Mamma såg upp, hon var mörk under ögonen, såg rakt igenom mig. Blicken dödade min glädje och orden förstörde mitt liv. Du smutsar ner, gå ut i korridoren och ta av dig skorna. Du behöver inte komma hit in igen. Gå till ditt rum.

Omvärlden, skolan, visade gång på gång hur vi skulle klara allt, vara bäst från början. Och hur killarna var utomordentliga om de gjorde något bra ifrån sig. Jag skulle bli som honom, skulle bli som dem, bli bäst. Det var det som de trodde om honom, det var det som de blev av med. Deras stjärna. Men jag kunde. Kunde umgås med killarna, se hur man betedde sig, bli bäst.

Jag hörde hennes röst. Jävla fitta. Bra jobbat, du kan nå upp till VG, helt underbart. Hon säger det till honom, va? Hon säger det till honom för att sen komma till mig och säga; Du har större potential än såhär. Hennes jävla skeptiska blick, hennes nedlåtande ton, hennes ögon som vandrar ner för mitt prov. Du får VG+ men, du får nog skärpa dig. Vad fan är detta? När det gäller mig är det helt plötsligt dåligt? Jag har pluggat, åh, fy helvete, jag har pluggat, ansträngt mig, till varenda jävla prov, och en gång får jag lite sämre. Då har jag varit, då har jag varit en besvikelse. Jag är trött på vara bäst på allting, hela tiden. Sen säger ni att det är jag som har krav på mig själv. Mina krav har jag fått av er, inte av någon annan. Jag är trött. Jag är trött för att jag har pluggat, sprungit, övat. Har han det? Han har inte pluggat något, va? Studerar aldrig, men igår, igår började han läsa på, på grund av brist på saker att göra. Då får han VG. Och det är uuundeeerbaaart. Håll käften. Jag gick hem och grät för att jag inte uppfyllt kraven jag hade på mig själv. Mamma gav mig inte en blick.

De visade, gång på gång visade de mig vad som krävdes av mig. Hur jag skulle vara, och gång på gång revolterade jag. Jag tänkte aldrig ge upp. De berättade hur jag skulle vara, att jag skulle få lida om jag gick emot min plats i samhället. Att ingen skulle acceptera mig. De sa att ja, du är bäst, här är du bäst, men du kommer ingenvart senare. Därute är du inte bäst. De är bäst där. Men jag, jag revolterade mot deras åsikter. Om han kunde klara det, då kunde jag fan också det. Deras skeptiska blickar, deras förutfattade meningar fick jag handskas med gång på gång. Jag fick uppleva det gång på gång på gång på gång på gång…

När vi hade gäster, vi var tjugo år, flyttat till vårt eget ställe, och när vi hade gäster så lagade jag alltid maten. De sa aldrig något. De åt som djur, älskade det jag lagat. Men de sa ingenting. Aldrig minsta lilla komplimang. Jag hade inrett stället, lärt mig allt som behövdes, lärt mig installera, programmera, det var jag som uppdaterade hans dator, hämtade programmen, räddade den när slutet var nära. Det var jag som gjorde allt. Trots att han var så intellektuell. Så vacker. Så smart. Så uuunderbaaar. Åh, han var så duktig. Något extra, jag ville visa honom det ständigt. Men han visade inte mig någon uppskattning tillbaka. När vi hade gäster lagade jag alltid maten. Varje gång förutom den gången. Han gjorde en pastasås, med ja, pasta. Han bar in maten och sa så högt och tydligt att det faktiskt var han som lagat maten idag. Då börjades det, de högljudda utropen om hur de så gärna ville smaka. Och när de smakade så tjöt de av lycka, den här pastasåsen var nära perfektion, och han borde bli kock och hur går det med studierna? De frågade mig hur det kändes, ja, hur kändes det att vara tillsammans med detta geni? Jag försökte gång på gång starta en diskussion, något av vikt. Men det var inte intressant. Nej inte nu. Tjejerna plockade undan disken när killarna var klara, och kan ni snälla hälla upp lite dricka till oss, något att smutta på? Jag gav upp, log och hämtade wiskyn.

Det är helt enkelt bara att acceptera, och du har större krav på dig själv. Vi har större krav på dig. För vi vet, vi vet av egen erfarenhet att ute i den stora världen, jobbvärlden, där är det inte lika lätt. Där spelar inte dina betyg samma roll som innan. Där har de större roll, ja för dig, inte för dem. För även om du är bäst så kommer du inte att lyckas. Men dina odds kan höjas med betyg. Ditt utseende kan också hjälpa, självklart. Men vi, vi vuxna, vi är dina vänner, vi vill hjälpa dig. Vi har därför större krav på dig, större krav på dig än på din bror. För han kommer att lyckas, han är som gjord för branschen, även innan han har lärt sig något. Det är något du måste acceptera. Såja. Acceptera det nu.

Tårarna faller ner för mina kinder när jag går hemåt. Den dystra parken är grå, en grå dag i november. Fy fan. Jag har fan sprungit genom mitt liv. Meningslöshet är vad jag känner nu. Hur kan det se ut som det gör i denna värld? Avslag. Vi söker något annat just nu. Det gör ni alltid. Men det är mitt eget fel, visst? Valde en bransch, inriktad på killar. Gång på gång har jag sett på deras meriter. De har inte ett skit. Eller jo, kända namn och sommarjobb på pappas företag. Fusk. Men deras betyg, de är inte bland de bättre. De är inte bättre än mina. De har ett annat kön. Återigen; fusk. Jag fick kämpa mig genom gymnasiet för att komma in på min utbildning, svårt som fan att ta sig dit, tog fan knappt in några tjejer. Jag kämpade, fick stipendium för att hålla mig kvar där, avgiften var svindyr, men snobbarna klarade av det förstås. Jag har försökt skaffa jobb i ett halvår nu. Men nej, det finns inga, och de som finns tar inte emot mig. Jag var bäst i min klass, gick ut med det högsta möjliga, vad fan får jag för mitt slit? Inte ett jävla piss.

***

Epilogen, slutet, börjar med en kille på tunnelbanan. Han undrar vem jag är, vad jag stressar över. Jag säger att jag inte stressar över något. Klockan är skymning, nästan natt. Halv elva, en sen kväll på kontoret igen. Jag har gått igenom tusentals papper om och om igen, för att klättra på stegen, öka takten, jobba över. Utan respons. Bara mitt eget ständiga girande över förbättring. Tunnelbanan är tom, utom just vi två. Jag sitter i min kostym, den prydliga perfektionen; Inte för mycket, inte för lite. Jag bläddrar i papper, det sista innan läggdags. Mannen som sitter en bit ifrån mig ser lugn ut, han har inget att oroa sig över, ingen kostym, inget skal. Han ser sig omkring i tunnelbanan och går fram till mitt säte, sätter sig framför mig. Jag blir osäker, vad håller han på med? Jag är inte blind, förklarar han. Jag ser upp på honom, spelar oförstående. Du förstår, säger han, jag tror att du försöker för mycket.

”Du vet ingenting om mig” svarar jag och vänder blicken till mina papper
Han lutar sig fram mot mig.

”Men vet du vad, det tror jag faktiskt att jag gör” han ler

”Vad vill du mig?” säger jag utan att se upp

”Jag vill veta varför du försöker så himla mycket, vad ditt mål är”

”Vad tror du? Jag vill tjäna pengar”

”Är det verkligen vad detta handlar om?”

”Vad skulle det annars handla om?” Självförsvar, pang, på direkt.

”Jag ser dig, du sitter här, det är sent, obekväma kläder-”

”Vad fan har detta att göra med kläder?” avbryter jag och ser upp på honom, stirrar

”Du har satt på dig en roll som du finner obekväm”

”Så bara för att jag vill ha en framtid, leva ett liv precis som du, bara för det så är jag obekväm?”

”Trivs du?”

”Ursäkta?”

”Det är en enkel fråga; trivs du? I det du gör, det du tvingar dig själv till att uppnå”

Jag öppnade munnen för att lika snabbt stänga den igen. Jag hade inget bra svar på frågan.

Han lutade sig fram.
”Så varför gör du detta?”

”Jag måste”

”Du måste ingenting”

Tystnad. Konstpaus.

”Min station, jag ska av snart” försökte jag

”Min har redan varit, byt inte ämne nu. Vi kan sitta här hela natten”

Tystnad, återigen. Han väntade.

”Men du då?” Min fråga kom från ingenstans, fick inget svar, bara en oförstående blick.

”Vad jobbar du med? Varför gör du det, va? Din lön?”

”Det är inte intressant” svarar han nonchalant

”Jag är så jävla trött på detta”

”Vad menar du?”

”Att män talar om för mig vad som är intressant, och vilket som inte är det”

”Det var inte så jag-”

”För jag tycker att det är jävligt intressant, det visar på vad du anser är viktigt i livet”

”Jag bryr mig inte om pengar”

”Men va-”

”Det kanske inte har slagit dig än, ” avbröt han ”att vissa män har mognat mer än andra”

”Okej, utveckla”

”Jag tror” sa han och lutade sig bakåt ”att du försöker bevisa dig själv hela tiden. Visa män att du också kan, att du har samma rättigheter som de har. Samma rätt till lön och utbildning, visst?”

Jag nickade. Han fortsatte sitt resonemang.

”Du tycker att det är orättvist. Män är omogna, har inte betett sig rättvist mot dig. Du har alltid varit bäst i den intellektuella tävlingen. Du har inte fått den respekt du anser att du förtjänar. Du har varit med i ligan, gått till de rätta platserna, betett dig som dem, för att kunna bli som dem. Men det är något du har missat under den tiden. Du har satt männen på en piedestal, försökt bli som dem, blivit som dem. Samtidigt föraktar du dem. Du har blivit det du lovade dig själv att aldrig bli. Du ville bli självständig, du ville ha samma rättigheter, men du tryckte ner dig själv samtidigt”

”Men jag ska fan ha samma rättigheter, till pengar och annat. Varför ska jag tryckas ner på grund av något som jag inte kan kontrollera? Något som jag föds till?”

”Men jag tror att detta inte handlar om pengar eller kön egentligen. Detta handlar om att du försöker vara något som du inte är. Du har fått detta att handla om genus, men ditt liv ska inte vara en strid, det ska handla om det du vill uppnå, vad du vill göra”

”Jag vill göra detta. Jag älskar mitt jobb, det jag har kämpat för”

”Gör du verkligen det?” Jag såg ner på mina papper.

Det blev tyst. Han lät orden sjunka in när han lutade sig bakåt. Jag stirrade på pappret framför mig. Minuter gick, tåget skakade fram genom stadens förorter. Minuter, minuter som kändes som timmar. Efter en stund lutade han sig fram igen. Mina händer hade stelnat, fastnat i mina papper. Min blick var glasklar, fast i mina papper. Försiktigt tog han en hand på mina papper och drog dem ut ur mina händer. Han la dem bredvid sig och tog mina händer.

”Du behöver inte vara någon annan”

Min andning blev hårdare. Gråten på väg.

”Jag tror” sa han och jag tittade upp mot honom ”att du är väldigt vacker egentligen”

Jag såg ner igen, blicken fladdrade runt, fortare runt mig. Ögonen tårades, svårt att andas.

”Jag tror att du är väldigt vacker när du inte försöker så mycket”

Hela mitt liv har jag oroat mig för vad som kan hända, vad som kunde hända mig om jag inte följde råden som folk runt omkring mig. Hela mitt liv har jag fruktat vad som kunnat hända. Hur samhället skulle våldta mig, hur de inte skulle förstå mina ambitioner. När jag såg mina föräldrars sorgsna blickar, när jag såg hur deras sons liv krossades, när jag såg vad de förlorat lovade jag mig själv att visa dem, att jag också kunde, kunde bli lika framgångsrik som han skulle ha blivit. Att jag, precis som honom kunde bli bäst och rikast. Jag tog hans plats. Det började med att min bror blev förföljd, våldtagen och mördad. Och det slutade med att samhället gjorde samma sak mot mig för att jag försökte skapa ett liv som han skulle ha gjort.