Bara vänner

Vart går gränsen? Stella -10

”Dina händer är så mjuka"

Du ler. Ögonen gnistrar. Klara, blåa, speglar din lycka. Du ser nyvaken ut, frisyren helt förstörd. Hur länge har vi legat här? Det spelar ingen roll nu.

”Så varma”

Din blick, helt fokuserad på mina fingerspetsar, som om de vore de vackraste i världen. Dina händer är mjuka. Trygga. Med försiktiga rörelser för du dina fingrar upp och ner för min handrygg. Du ler. Ständigt.

”Inte hårda precis…”

Du skrattar till lite. Dina händer är också mjuka, fast större, hårdare. Men ändå så fina. Jag vill aldrig att du ska sluta, sluta röra vid mina händer. Jag vill aldrig att du ska gå din väg, att du ska sluta ligga här, bredvid mig, vid min sida, på sängen.

”Alldeles lagom”

Du ler, för dina fingrar över mina. Du är som fast i en annan värld. Där bara vi finns.

”Så himla mjuka”

Du älskar mig, älskar att leka med mina fingrar. Du vill inte släppa mig, vill ligga här, för evigt, bara vi två. Du ler. Ser upp.

”Så fina”

Du ser mig i ögonen, ler så fånigt, så underbart. Gulligt. Som fan. Du ser ner, försvinner bort i din värld igen. Upprepar dig.

”…så mjuka”

Jag fnissar till.

”Vad håller du på med?” fnittrar försiktigt jag

Jag ler, fånigt. Slappnar av i mina händer, låter dem silas genom dina.

”Inget” ler du

Du pratar drömlikt, som om att du inte vet vart vi är, eller hur vi kom hit. Det spelar ingen roll nu. Inte för dig. Inte för mig. Jag ser på dig, på ditt underbara leende. Solen strålar in i rummet. Klockan är inte mer än fyra. Skola imorgon, torsdag idag. Prov, läxor, kompisar. Inget av det spelar någon roll nu. Allt har flugit bort. Bara vi finns. Här.

Plötsligt stelnar du till.

”Så, vad vill du göra?”

Du släpper mig, puttar bort mina händer och sätter dig upp i sängen igen. Din ljusa lugg gnistrar i solljuset. Hoppet sjunker, men jag vet, det kan aldrig hända något.

”Ehm… jag vet inte. Ska vi gå ut?”

Du ser bort, ut genom ditt fönster. Vad tänker du på?

”Kanske in-” börjar jag

”Hanna,” Du vänder dig mot mig, ger mig en blick som inte går att se fel på. ”Du vet att det inte går”

Jag ser ner, ner på mina händer. Andas in, petar försiktigt på mina naglar.

”Ja” Jag ser upp igen. ”Jag vet”

Jag vandrar hemåt. Ler när jag tänker på dig. Du finns i mig, överallt. I mitt sinne. Jag andas din luft. Jag är så kär, sommarens vindar leker i mitt hår och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag undrar vad du gör nu. Klockan är runt åtta, jag gick ifrån dig för en timme sedan. Jag undrar, undrar om du tänker på mig som jag tänker på dig. Om du sitter på din säng igen, om du önskar att jag var bredvid dig. Min tanke vandrar, låter mig fyllas upp av glädjen. Lyckan är så stark, min tanke vandrar till ljusare platser. Sen minns jag.

Jag minns och lyckan dör. Knivar skär in i mitt inre. En sten faller på plats över mina lungor, det blir svårare att andas. Kanske är du med henne nu. Skulle inte förvåna mig. Ni två, som gjorda för varandra. Jag måste vänja mig. Sluta tänka såhär. Du tycker inte om mig. Inte på det sättet. Säger du. Men hur ska jag kunna tro dig när du ler mot mig som du gör? När du ger mig de där blickarna, när du pratar om mig, för ensamma monologer om mitt utseende. Hur ska jag kunna ignorera det? Hur kan du säga att det inte finns något där? Du vill ha mig som jag vill ha dig. Eller så är jag bara patetisk.

Jag kan inte göra detta. Det går inte. Dina ögon, de ler. Alltid. När du ser mig, och jag vet vad det betyder. Du skrattar åt mina skämt, ler åt våra ögonblick. Men vi leker bara en lek. Inget allvar. Kan aldrig bli mer än så. Jag har någon annan nu, du finns inte i mitt liv. Om hon skulle få veta… Det spelar ingen roll. Vi gör inget, har inte gjort något. Det har inte hänt något… än. Jag älskar min flickvän. Hennes gröna ögon ler mot mig i sommarvinden. Hon står där. Framför mig, vid horisonten. Vinden biter tag i mitt hår, för det axellånga håret bort med vinden, kylan biter sig fast men jag låtsas inte om den. Kylan är det sista jag ska oroa mig för. Hon är så vacker, står framför mig. Men hon har slutat se mig. Vi träffas inte lika ofta. Jag är ensam. Hon har lämnat mig. För vad? Eller är det jag som lämnat henne? Hur som helst tror jag att hon vill något annat nu. Gör det mitt handlande rätt? Nej. Eller, jag har ju faktiskt inte gjort något. Bara tänkt. Tänkt på dig om natten. Velat att du ska ligga här och… Nej. Det är inte vad jag vill. Jag älskar henne, hennes mörka hår som förs bort med vinden, åt samma håll som mitt. Solen går långsamt ner över horisonten. Jag går emot henne, kysser hennes runda läppar och tänker för en millisekund att det är du. Tills jag kommer på mig själv. Det är inte du.

För vi är bara vänner. Och det kan aldrig bli mer än så.