Smidigheten i ett nötskal

Fan vad smidig jag är, har inte skrivit på åratal. Nästan. (VARNING. Jag har skrivkramp, och denna texten är gladare än vanligt, så om du planerar att deppa ner som vilken alternativ unge som helst så byt sida. Eller läs detta ändå. Texten handlar inte om något) Av Stella Säfström 15/3 -10

Jag hoppade av cykeln, galant som alltid. Graciöst. Graciöst som fan. Jag låste cykeln, bar på väskor, och hela tiden låg den där, smidigheten till max. Tappa nycklar, fumla med väskor, skutta lite halvt fram till dörren. Och självklart, den är låst. Vart väl fan. Jag låste upp, och önskade genast att jag inte gjort så. Ueeäää. Det luktar äckligt. Det var ganska väldans kvavt i huset, luktade svett och äckel. Som om att det inte vädrats på tio år. Jag gick in, fast än att varenda liten fiber i min kropp sa åt mig att göra det motsatta. Jag saknade luften vakom mig, den så kalla klara luften. Jag tänkte på hur skönt det skulle vara att bara gå ut, springa, vara fri. Hur den friska luften skulle kännas mot min hud.
Kall som fan är vad den hade känts.

Jag lastade av mig mina saker, påsar flög, jackan slets av, skor mötte golvet i dunsar, innehåll i påsar föll överallt. Jag, smidigheten själv. Vi tackar gudarna för den. Jag sprang in på mitt rum där lukten inte var lika påträngande. Men bristen på syre märktes i hela huset. Jag öppnade fönster, sprang och tjoade. Jag stannade upp, såg ut genom fönstret. Klockan var kring halv sex och himlen var klar. Solen sken och våren var här. Genomhärligt. Är det ett ord undrade jag, börjar jag bli stockholmare som ens tänker dessa fåniga uttryck? Genomhärligt, fan är det? Bli skånsk, människa. Man vill ju fan inte heta Tyyyra och bo på Östermaaaalm. Eller vill man det?

Jag skuttade in i mitt rum och drog på mig ett par (väldigt älskade) träningsbyxor. På med BH, gjord för att inte hoppa. Linne på, mössa på, skor på, iPod i. Fulheten själv. Fulheten skulle nu ut och bli lite mer smidig, graciös. Jag skrattade åt tanken. Jag skulle se ut som sexbomben till max när jag kom tillbaka. Fy fan, tur att man inte är för utséendesfixerad. Ha, vem är inte det?

Jag slet upp dörren, frihet. Luften var sval, frisk, fylld med allt jag ville ha, syre. Jag började jogga ner på gatan. Dåliga tankar flög iväg när jag började lyssna på allt för hård musik. Jag joggade förbi några människor, såg ner i marken och tänkte på hur jävlig jag såg ut. Men ha, jag är ute och joggar, rör på mig, gör du det? Nej. Just det, så det är de som får skuldkänslor för att de borde vara som jag. Alltså min slutsats, de bryr sig inte om hur jag ser ut, de bryr sig om hur de ser ut. Eller, om de bryr sig om hur jag ser ut så skäms de snart för att de inte ser ut som jag tillräckligt ofta. Jag vinner oavsett. Jag fortsatte framåt.

Andningen blev hårdare, men inte för hård. Jag märkte knappt att jag blev andfådd, musiken fyllde mig, jag hörde inte mina andetag och blev därför inte trött. Kan det vara så enkelt? Sen tog jag det ju ganska lugnt, det är ju sant… Men jag joggade åtminstone, något att vara stolt över?

Vinden fastnade på mitt våta ansikte när jag sprang ner för vägen. Lungorna fylldes och tömdes i en underbar takt, det gjorde ont men jag levde. Jag behövde inte bry mig ett piss om någon annan. Jag var fri. Jag var jag. Ful som fan och smidigheten själv. Fast i mina ögon är jag ju vackrast, eller vad är det nu man säger på skönhetstävlingar? Jag tror fan det. I think that maps should, eehm, yeah, like, eeh, maps in classrooms and... Sa hon inte så? Hål i huvet vill jag också ha!