Stigen

Av Stella Säfström 12/11 -09

Det finns en stig utanför mitt hus. Jag bor på åttonde våningen, och åtta våningar ner finns en stig. Jag bor i en storstad, med en stor väg utanför mitt hus. Bredvid vägen finns en stig, en stig som ingen kan se. Det rusar folk utanför mitt hus, varje dag. De rusar, som att tiden inte fanns, bara tomheten. Bilar skyndar sig förbi, stressen som aldrig avtar. Ett hopp om att döden ger dem frid på slutet. Men nedanför mitt hus finns en stig. Den syns knappt, för ingen hinner se. Det är en helt vanlig stig. En stig av grus och vattenpölar. Det regnar aldrig i staden, men det finns alltid vattenpölar på stigen. Regnet slösar bort människors tid, ger dem blöta kläder. Regnet som aldrig föll. Det regnet behövs ej här, för inga varelser har tid att växa. Inget solsken syns för mig, inget liv kan jag se. Nej, inget har tid att växa här. Bara de som vill, men jag vill bort.

Jag saknar regnet som aldrig föll.

Jag har sett stigen många gånger, jag har alltid undrat vart den leder. Den leder in bland hus, och försvinner in i ett mörker av skuggor. Stigen är en väg för dem som har tid. Tid för att undersöka, tid för att andas. Jag har tappat min tid, den flög iväg.

Sen jag träffade er, ni, oss har inget varit densamma. Ni kommer för nära, jag får svårt att andas. Ni försvinner och jag drunknar i syre. Hur ska jag veta vad jag vill, om jag inte får följa min stig? Ni kräver att jag följer bilarna, med rätt bil. En annorlunda bil, tillräckligt annorlunda för att ni ska känner er speciella. Men jag får inte gå min stig, för min stig är tråkig, och ni vill roas. När ni inte är här har jag ingenting, stigen verkar läskig, den leder till skuggor, skuggor utan svar. Bara rädsla. När ni kommer går jag längs vägen, ber om att få följa med. Men när jag sitter i bilen vill jag därifrån. Jag längtar till min stig, undrar om det finns solsken på andra sidan.

Jag saknar solen som aldrig sken för mig.

I staden finns ingen blå himmel. Allt är grått, allt är likformigt. Jag ser alla människor därute, lyckliga, vilsna, glada, ledsna. Jag har tappat mitt humör. Jag vill hitta min stig, men jag vågar inte följa den. Hur kan jag veta vad jag vill? Hur ska jag veta vart jag ska gå, om jag inte vet vad jag söker? Hur ska jag kunna gå på min stig, om jag tappar mina steg? Jag vill försvinna, hitta något nytt, men stigen är svår att finna, jag vågar inte titta. Jag är instängd i mitt skal av rädsla. Jag måste hitta min kniv, skära mig ut. Skära mig ut ur rädslan, min rädsla för vad som kan hända om jag är ensam. Ni låtsas att ni vill hjälpa mig, men ni ger mig bara skedar. Ni älskar er, men jag vill inte vara som ni. Ni är falska, ni tror att solen skiner, men den är borta nu. Ni är för upptagna för att se. Ni har blivit blinda av mörkret, som fiskar levandes i grottor utan ljus.

För tänk så finns ensamheten bara här, och inte på andra sidan?

Det finns en stig utanför mitt hus. Ni kanske är lyckliga här, men jag vill iväg. Jag ska ta mina första steg, mot mitt nya liv.