Pojken

Av Stella Säfström 29/11-09

Utanför mitt fönster står det en man. Eller en pojke, jag vet inte och jag tror inte att han vet så säkert heller. Han är någonstans mitt emellan. Osäker. Han ser in genom mitt fönster med en kall blick. Den speglar hat eller rädsla, men jag kan inte minnas vad jag gjort. Han har stått där länge nu och tittat på mig. Jag minns inte vem som började, om det var han eller jag. Jag kan inte gå ut till honom och fråga vad fan han håller på med för, det kanske var jag som tittade på honom så att han stannade upp. Eller så har han varit där hela morgonen, sått där, sett in genom mitt fönster och... dessutom så vill jag att han ska stå kvar.

Jag sitter på mitt skrivbord, ser ut genom fönstret. Datorn bredvid mig gnäller, jag borde stänga ner några program men jag orkar inte. Jag sitter i skräddarställning med händerna i knät. Det är inte bekvämt att sitta här, jag lutar fram axlarna för mycket för att jag inte orkar sitta rakt. Mina muskler stelnar och skriker men det är så jobbigt att flytta sig. Tänk om man vore så lat. På bordet där jag sitter finns en lampa. Den är släckt, klockan är dag och inga ljus behövs, förutom solen.

Jag viker inte undan blicken. Jag måste se vad han tänker göra. Men han har inte gjort något på länge nu så, inget blir kanske av. Han fryser inte, det är inte hans stil. Jag fryser. Jämt. Och gnäller om det. En gnutta uppmärksamhet för ingenting är det bästa i hela världen. Det är det som gör oss svaga. Han och jag. Vi leker en lek och alla andra hade sagt att vi var idioter. Varför sa ni inget, hade de frågat om jag berättat. Skitsamma hade jag sagt och pratat om något annat.

Killen, pojken utanför stirrar på mig, glor, kalla det vad du vill. Hans svarta hår blåser med vinden men han står kvar. Det måste vara kallt, tänker jag, att stå sådär, i en mörk tröja och svarta jeans i slutet på november. Varför har han ingen jacka? Fan vilken dum fråga. Jag ser ner på mina händer. Jag känner hans blick som en kall vind mot mitt ljusa hår. Mina händer är ljusa, de med. Naglarna har blivit för långa, bäst att jag klipper dem sen.

Solen är blek, hon ser in på mig där jag sitter och ser på mina fingrar. Min lugg hamnar i vägen för mitt synfält som vanligt. Och pojken skrattar åt mig inombords. Jag känner det, jag vill inte se upp igen. Mitt rum är gult med kala väggar. Mina byxor är lila och mjuka. Har inte orkat byta sen imorse. Hur länge har jag suttit här? Jag känner ingen hunger så, jag kan inte veta…

Mina tankar vandrar iväg med rädsla för pojken utanför mitt fönster. Han är en pojke, jag har bestämt mig nu. Han är så pass liten och har ingen skäggväxt vad jag kan se. Han kanske är lika gammal som jag men… sånt är så svårt att tolka. Jag undrar varför han kollar på mig men, samtidigt är det fullständigt självklart. Jag har gjort något, men jag minns inte morgonen, eller gårdagen. Varför minns jag inte? Men det är bara svart, jag antar det…

Jag ser upp igen. Pojken står i vinden, den försöker flytta på honom men han spänner sina armar. Han vill verkligen stå kvar. Och titta på mig. Detta är något slags spel. Han ler mot mig nu, men lika spänt, hatiskt eller befriande som förut. Lika syrligt. Han är nöjd nu, jag har förlorat en bit utav leken. Jag gav upp, tog undan blicken. Han tar det som en triumf.

Pojken står på en väg, en väg som bara går åt ett håll och bakom honom finns hus med julgransbelysning. Fast utan granen. Garaget bakom honom planerar inte att röra på sig precis som han. Han bara står där, med klarblå ögon och ser in i mitt inre. Jag tar inte detta lika seriöst som han gör.

Han intresserar mig av någon anledning. Pojken. Han är väldigt speciell. Vem vill ge sin söndagsmorgon åt mig? Vart bor han, har jag sett honom förut? Nej, jag tror inte det. Han är en pojke som har gjort ett beslut. Han tänker inte göra något åt kylan som biter tag i hans svarta tröja. Han tänker stå där och titta på mig. Lika hårt ska han hålla tag i blicken som ett barn utan familj håller tag i sin nalle. Men jag behöver honom också.

Jag sitter kvar, länge. Vi har tittat på varandra i timmar nu. Jag börjar bli yr, har inte ätit något och ingen är hemma för att säga till mig att göra så. Solen stiger högre och sänker sig plötsligt igen. Tiden finns inte. Bara blickarna mellan oss. Den är elektrisk, trollbindande, går inte att bryta. Då och då skuttar barnvagnar och föräldrar förbi. De tycker att vi är konstiga men jag vet inte om det spelar någon roll. Hans ansikte blir suddigt och allting börjar snurra. Plötsligt somnar jag och allt blir svart.

Jag vaknar av en enorm huvudvärk. Fan, vad hände? Jag slog i tv:n med huvudet när jag däckade av trötthet. Jag reser mig långsamt upp på bordet. Hur länge var jag borta? Det är mörkt ute nu. Kolsvart på gatan. Jag böjer mig fram, försöker se om han fortfarande står kvar. Jag kan inte urskilja något. Fan. Han är borta. Han står inte kvar, har gått hem. Eller så fanns han aldrig. Varför är han borta, kan han inte komma tillbaka? Och imorgon är det skola, han kan inte stå där då. Besvikelsen ekar i huvudet, eller så är det huvudvärken. Jag suckar och börjar långsamt vända mig om. Jag sätter mig på kanten på skrivbordet och ser ner på mina ben. Jag tittar sömnigt upp i mitt kolsvarta rum. Jag ser något glittra en bit bort. Ett par ögon som tittar intensivt på mig.
”God morgon” säger pojken och ler