Fjärilen

Av Stella Säfström 30/11-09

Du springer. För ditt liv springer du. Du flyger, du flyger fritt. Du flyger ingenstans. Du springer. För ditt liv springer du. Men du kommer ingenstans. Du är fast. Du dunkar in i en vägg som hela tiden återuppstår. Du förstår ingenting, inte var du är eller vart du är på väg. Ditt hjärta bultar och du känner inte dina steg. Du skakar och skriker. Du springer och skriker. Använder din allra sista kraft för att ta dig ut. Men du kan inte. Det är meningslöst. Sluta försöka, det finns ingen anledning att fortsätta kämpa.

Du är en fjäril. Du sitter i en bur, en burk gjord av glas. Du skakar. Du försöker ta dig ut genom det orubbliga. Du är trött, utmattad. Vet inte vad du ska ta dig till. Du är en instängd fjäril som skakar. Du cirkulerar, runt runt cirkulerar du. Du vågar inte vila, lägga dig ner. Du vet att du kommer att dö. Du känner paniken. Att du inte kan ta dig ut. Du har inte en chans. Fjärilen vet att hon kommer att dö. Fjärilen. Hon är inom dig. Hon skakar, försöker ta sig ut, bli den hon är. Hon vill fly, bli fri. Andas. Men hon kvävs. Hon skakar. Hon kunde bli något större. Förpuppas igen och bli till något ståtligt, kraftfullt. Något som gör att hon klarar utmaningen om och om igen. Men hon stoppas. Hon stoppas av sin bur, sin burk av glas.

Hon stoppas av dig.