Dömd att misslyckas

En intervju med Lars av Stella Säfström 29/09-09
(Nästan lika sarkastisk som den förra)

”Kom igen nu då!”
Ögonen runt bordet stirrade intensivt mot Lars. Deras egna rädslor flackade i blicken, men de höll honom i ett järngrepp.
”Vad då?” sa Lars ”Varför kan inte Marie göra det, du var ju hennes handledare.”
Lars såg menande mot Marie.
”Nähä du”, svarade Marie direkt ”Aldrig i livet. Jag var den som var tvungen att ta hand om henne, du har inte gjort någonting.”
”Men Ajla då?”
”Nej” svarade Ajla snabbt
”Albert..!”
Desperationen i Lars röst blev allt tydligare.
”Ja, jag kan inte hjälpa dig i alla fall” svarade Albert ”Jag är hennes bror, det skulle vara fusk.”
”Men kom igen nu…”
”Ja, men jag ser hemsk ut på video” försvarade Ajla sig.
”Men Mercedes, du då?” undrade Lars ”Du kan väl gå med på en intervju?”
”Jag hade henne en hel dag” svarade Mercedes ”Och dessutom får jag snart migrän.”
”Kom igen nu Lars, vi filmar det, det blir jättebra” försökte Albert.
”Ja, detta får vara din uppgift” förklarade Marie ”Du har inte behövt ta hand om henne alls.”
”Nä, just det! Då borde det inte vara jag som står för intervjun, jag vet ju inte vad hon har gjort”
”Men det handlar inte om det” sa Ajla ”Hon ska veta vad du tycker om ditt arbete ju”
”Ja, precis” sa jag
”Men jag har ju visst haft henne” utbröt Lars ”Jag kontrollerade varor med henne i flera timmar! Räknas inte det?”
Det blev tyst en stund och sen fortsatte fika-pausen som alltid. Någon filmning blev det inte.

Efter en liten stund närmade jag mig Lars, tog försiktigt upp ett anteckningsblock och en penna. Jag försökte se så oberörd ut som möjligt.
”Du Lars…” sa jag nonchalant ”Varför jobbar du här på Skyllermarks..?”
Lars vred sig obekvämt på stolen, bytte ställning ett par gånger och sa sedan;
”Pengarna.”
”Bara därför?”
”Ja, och ja du vet, förmåner… Pension och sånt”

Jag insåg att det var ett dött fall.

Senare under dagen skulle jag och Lars ta lite varor till en närliggande butik. Jag tog min chans.

”Så… varför jobbar du på Skyllermarks då?” sa jag med hopp om att han skulle ta frågan som ett sätt att starta en helt vanlig konversation.
Jag hade tur.

Det som nu kom att uppspelas var en väldigt lång och invecklad historia. Det gick ut på att Lars berättar följande;
Lars åker till Peru för att göra sitt examensarbete. Med Ajla. Ja, de var ett par. Sen tappade jag bort mig lite. Ja, det visade sig att Lars inte gjorde sitt examensarbete där ändå. Jag fattade inte varför.
Ja, men Lars gick i alla fall på en skola, ett universitet, och ett år kom Skyllermarks dit och sponsrade skolan när eleverna skulle göra miljöbilar. Och sen började han jobba på Skyllermarks. Jag förstod inte kopplingen, och allt är nu väldigt förvirrat. Jo, detta var då alltså inte i Peru utan i Sverige. Var vet jag inte. Jag förstår lika lite som ni.

Ja, men när jag satt på det lilla kontoret under vecka 38 försökte jag få reda på vad min bror och Lars gjorde på företaget. Det fanns inte så många bra svar på frågan. Lars sa bara att han hjälpte folk att jobba så lite som möjligt.

Ja, det han gör är då att försöka få fram bättre lösningar på problem så att jobbiga situationer inte uppstår. Som att se till att arbetsällningarna var bra. Eller att klisterlapparna ser snyggare ut. Ja, han såg till så att folk inte behövde sjukskriva sig. Och så såg han till att alla hade roligt.
När jag var där höll han mest på med en katalog. Jag tror aldrig att jag kommer få veta svaret på den stora frågan om varför dessa människor var anställda på det lilla företaget. För att de är så trevliga kanske?

Kort och gott sitter Lars på kontoret vid sin stora skärm och kostar pengar hela dagarna. Ingen kommer nog någonsin få reda på varför han gör detta. Men, livet behöver inte vara självklart alltid.

Mitt uppdrag var dömt att misslyckas, för ingen ville hjälpa mig. Tack.