Slutet del 2 av 2

En text av Stella Säfström

”Jag kan inte” jag såg honom i ögonen.

Hans läpp började darra. Han skakade, drog handen genom sitt svettiga hår. Fingrade med händerna. Jag såg hans panik, hans fladdrande blick. Han visste inte vad han skulle göra nu, ta sig till. Jag blev nervös över hans beteende. Han var alltid självsäker, tvekade inte någonsin. Var alltid stark. Han var en stark man som långsamt bröt ihop framför mig. Han böjde sig framåt, händerna om ansiktet, vrålade högt.

”AH! Hur fan kan du GÖRA SÅHÄR!” han slet sig i håret, rev sitt ansikte.

Han började hoppa maniskt upp och ner, slog sig i ansiktet, hårdare, hårdare.

”Vad FAN har jag GJORT!”

Paniken växte, hans ord slog mig som piskor av stål.

”Vad FAN ska jag göra för att göra dig NÖJD!”

Jag stod paralyserad. Gick inte fram, gick inte bort, stannade kvar. Såg med tomma ögon. Tittade utan att se. Vågade inte se. Världen kollapsade. Detta kan inte hända honom var min enda tanke. Kan inte hända honom, han är för stark.

”Vad FAN ska jag GÖRA!”

Han slog sig så febrilt, maniskt, hjälplöst. Så förbannat hårt.

”Vad fan hade du tänk dig, va?” han såg upp på mig, såg mig djupt i ögonen.

När han inte fick något svar varken genom mina ögon eller verbalt blev han plötsligt stel, föll ihop på marken, grät. Han grät, grät och grät. Rullade ihop sig till en kringla, drog sig runt på golvet. Hans tårar rann ner för hans kinder men mina stannade kvar. Han såg ut som en mask. En mask som har gett upp, lagt sig på vägen för att dö. Han skrek, han led. Han lugnade sig, tystnade, endast hulkande fanns kvar. Endast hans lilla patetiska knyst hördes. Rummet blev tyst. Tyst som aldrig förr. Han började mumla, tyst för sig själv. Som en tröstande vaggvisa i helvetet.

”Vad har jag gjort, vad skulle jag göra, vad kan jag göra…”

Jag stod stilla. Han grät fram det vi båda undrade. Vad fan skulle han göra?

”Vad fan har jag gjort, vad skulle jag göra, varför gjorde hon… varför gjorde hon, varför tittar hon bort varför … Varför ser hon ingenting!”

Jag gav honom en sista blick och gick mot dörren. Jag öppnade den, och hörde skriket bakom mig. Ignorerade det, men det var fastnaglat i mitt inre.

”Varför kan hon inte bara älska mig?”