Slutet del 1 av 2

En text av Stella Säfström våren -10

Hans ögon tårades. Ansiktet grimaserades hårt, sorgen blev till ilska.

”Hur fan kunde du göra såhär?” han andades ut orden, sa det mellan tänderna

Jag böjde mig bort, ansiktet vänt mot väggen, strupen blottad.

”Titta på mig” hans blick var hård

Jag ignorerade hans ord, rynkade ögonbrynen, tårarna kändes som heta knivar i ögonvrån.

”Titta på mig” sa han igen

Jag kunde inte, såg ner, stängde mina ögon, glömde världen. Allt snurrade. Rummet fanns inte, jag spände mig bort från hans blick, klarade inte av det. Mina ögon kändes heta, tårarna fanns bakom mig någonstans, de kom snart, det kändes.

”Titta på mig!” skrek han.

Några doppar spott fastnade på mitt ansikte. Han andades djupt, högt. Ilskan exploderade när jag fortsatte ignorera hans uppmaning. Hans så enkla uppmaning.

”VARFÖR KAN DU INTE BARA TITTA PÅ MIG!”

Jag blev stel, hårdare, skakad. Jag blundade, en tår föll långsamt ner för min kind. Jag vände mig mot honom, lyfte långsamt huvudet. Öppnade mina ögon som klibbats fast av mina salta tårar och tittade på honom. Hans ansikte var rött, befläckat av ilska. Jag tittade på honom med en vädjande blick, bad honom att sluta. Jag såg honom i ögonen, bet mig i läppen och såg ner i marken.

”Jag…”

”Ja?”

Tystnad.”

”Men så säg då!”