Precis som jag

En text av Stella Säfström 5/06 -10

Hur kan du vara så kall? Så kall mot mig? Se mig då.
Jag går ner för gatan. Träden vajar i den kalla höstvinden. Jag måste inse. Inse varför jag mår som jag gör. Jag måste förstå det nu. De har varit på mig för länge nu.
Jag trycker armarna närmare kroppen, jag får gåshud när vinden tar tag i mitt hår. Jag stannar upp. Väntar tills vinden har åkt sin väg. Jag fortsätter ner på den smala grusvägen. Jag ser upp mot träden till vänster om mig. De skakar, viker sig, försöker rädda sig mot vindens hårda tag. De är precis som jag. Lika rädda för vad som ska hända. Lika rädda varje gång de hör vinden komma emot dem. För de kan inte fly. De tvingas stå kvar på samma plats, varje dag. Ja, de är precis som jag.