En annan tid

I ett andetag bortom stadens gator hör jag deras viskningar. Ingenting gick som det brukade, förutom paraderna. Genom staden, över bron och in i mina drömmar for dem. Varje dag, ut och in i medeltidens stillhet och smuts. Ingen vet vart jag försvunnit, bara att jag vandrar runt med tomhet i blicken. Ingen vet att jag haft en annan värld i månader nu. Att jag ler och skrattar som de vill, det är vad de ser. Men att jag har en tom blick, ett fantastiskt uttryck av ingenting. Även om jag skrattar, så skrattar jag inte med dem. Jag skrattar åt mina nya vänner på andra sidan. Bortom staden. Runt det smutsiga vattnet.

Trädens kronor vajar i vinden. Flodbanken ligger öde i solnedgången. Kyrktornet slår fem när jag går längs kanten av sten. Jag ser bort mot bron och solens sista strålar. Jag sätter mig ner och känner doften av matoset från restaurangerna. De börjar tillaga inför kvällens gäster. Kaféerna står vidöppna och snart ska vi ses.

Jag känner en kall hand mot min panna. Jag vänder mig om och hoppar upp i din famn. Allting är så stilla. Inga krav finns i musiken, bara förståelse för varandra. Vi vandrar hand i hand längs floden, bort från solen och in bland människorna. Upp på bron går vi. Skymningen omfamnar oss och jag kysser dig. Vi ler och fortsätter bortåt. Bort från samtal om ångest, in i vår verklighet bland ljuvliga toner.

Varför kan inte verkligheten kännas som en sommardag? Jag vill vandra i lätta klänningar genom städer jag aldrig sett, med nya människor med kärleksfulla intentioner. Men krigen ställer sig alltid runt om mig. Mörker och ondska skrämmer mig och mina drömmar om natten. En ensam hand som trycker tillbaka i mörkret är det lilla jag begär i min rädsla. Jag vill uppleva och förenas, jag vill ut och förväxlas, jag vill se och förstå. Men någon skrämmer mig ständigt och jag vet vad de tänker. Jag vågar inte gå ut även om det är vad jag önskar.

En julidag på gatorna. Fredliga sinnen och lukten av kaffe utan krav. Jag vill känna nya människors tanka vandra hos mig och förstå varför verkligheten inte blev som poesin. Ge mig romantiken och musiken. Ge mig värmen och vackra ord. Pryd mitt huvud med kronan av självförtroende utan förakt.

Visa mig att det är värt det. Visa mig att jag kan klara det och att det finns något bättre på andra sidan. Ge mig modet och håll min hand när jag inte vågar. Låt mig se det jag väntat på så länge.