Makt

Det krasar när jag sätter ner foten. Marken är lerig, fylld av glassplitter. Vattenpölarna breder ut sig över landskapet. Kratrarna gapar tomma. Förkolnade stubbar följer min väg. Molnen virar sig hårdare och hårdare över mig, som i ett desperat strypgrepp håller dem fast i jorden. Vatten sipprar in genom mina trasiga tygskor. Min blick är tom framför mig. Fabriken står stor och stolt. En svart klump mitt i det gråa. Rök bolmar ut från toppen. Ett sista försök att hålla tag vid våra storslagna tider. Jag stannar.
”Det är över nu!” jag skriker ut i tomrummet. ”Ge upp någon gång! Vi har redan förlorat allt, vad är det du försöker vinna?”
Mina ord suddas ut med vindarna. Blå vindar drar sig fram över landskapet. Inte ens de har någon kraft kvar. Jag börjar gå igen. Jag orkar inte sick-sacka genom vattenpölarna längre, vad spelar det för roll nu?
Jag ser ner på min kropp, men fortsätter gå mot mitt mål. Jag känner inte igen mig själv. Håret är tovigt, testar hänger i klasar kring mitt ansikte. Mina naglar är slitna. Kläderna är relativt rena med tanke på omständigheterna. Jag är dock fortfarande äcklig, svetten har trängt sig fast i mina plagg, fläckar av blod och hål av oro syns lite överallt. Miljön färgar av sig i mig. Jag som aldrig skulle tappa det. Jag som alltid skulle stå starkt fast, även jag har påverkats av min omgivning. Jag ser upp mot himlen:
”Detta skulle inte hända!” skriker jag förgäves.
Jag vet att Han inte längre hör mig. Jag vet att Han har lämnat oss. Mig.
”Du lovade att det skulle lösas, att om vi stannade tillsammans så skulle allt bli bra. Du lovade!”
Ett svagt burrande hörs från molnen ovanför, men det slutar lika fort som det började.
”Skit i det då” mumlar jag och fortsätter gå framåt.
Fabriken känns lika avlägsen som för en timme sedan, men jag vet att jag kommer närmare. Den sista kampen utkämpas här. Det var det Han sa.
”’Den sista kampen utkämpas här.’ Den sista kampen, så helvete heller! Vi har ju redan förlorat! Och det har fabriksägaren också, vad i helvete, när ska jag få komma härifrån?”
Fast jag vill ju inte komma härifrån. Jag är den sista kvar. Detta är mitt hem, hur jävla förstört det än är för tillfället. Laga detta. Laga detta…
”Du kan väl fan ta och laga det om det nu skulle vara så jääävla lätt!”
Jag stirrar upp, ger himlen det onda ögat för några sekunder men inte ens detta biter längre. Han har väl åkt vidare. För stort renoveringsobjekt, Han ska väl hitta ett nytt hus, finare område, mindre mögel och ohyra. Låt jorden förfalla bara, gör det bara. Gå då, hitta en annan planet att låtsas som att du bryr dig om, och när du ändå håller på kan du väl förstöra den också!
Jag ser framåt igen. Röken bolmar. Vad är det med den här jävla röken? Allt vi har nu är rök, molnen orkar ju knappt ens regna längre. Det enda som faller är någon slags syrlig blanding mellan aska och ruttet vatten.
”Du förvärrar ju bara situationen!” skriker jag mot fabriken.
Men skitsamma. Det är väl redan förstört. En droppe till gör väl inget, bägaren har ändå runnit över.