Många gånger förstår jag inte vad jag försöker säga mig själv.
"Varför inte?"
Hon ler av berusning, men hennes ord studsar långt bort i havet av människor. Vi rör oss som vågor genom en tidlös plats. Musiken är allt vi ser när vi tar oss allt längre in i det häpnadsväckande mörkret.
Jag ler åt henne. Mer behövs inte göras när alkoholen gjort henne mjuk. Jag tar henne i mina armar när vi dansar längre in. Längre in.
Jag bryter ögonkontakten och lutar huvudet uppåt. Jag sluter mina ögon och hör pipet som uppstår när musiken dunkar för högt. Jag andas och tar på hennes hår. Jag gungar fram och tillbaka. Inget finns. Bara nu. Men då söker upp mig igen och jag flyr. Jag tar tag om hennes hår med ett fast grepp. Jag böjer mig ner och känner hennes läppar mot mina. Världen snurrar.
Vi säger ingenting. Jag hör ingenting. Jag glömmer.
Jag ser mig om i havet, jag känner inte igen någon längre. Det snurrar. Ljusen sänder budskap jag inte orkar förstå. När jag blundar ser jag ditt leende. Jag kan inte minnas flickan i mitt grepp. Jag kan inte se hennes ansikte. Jag minns dig. Nej.
Jag glömmer.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar