”Vad är du rädd för?”
”Misslyckande”
Jag minns vår lilla värld. Jag minns våra samtal. Jag minns hur vi satt i timmar i köket, på rummet, i sängen, i hallen, på skolgården och pratade. Jag minns dina ord. Dina ord som gör så ont idag. Alla minnen som flödar genom min absurda värld.
”Ingen annan existerar, bara du” sa du en gång
Jag tog upp cigarretten, satte den mot min mun och tog in röken.
”Mamma undrar alltid” sa jag till dig ”om jag inte är rädd om min kropp”
Jag blåste ut röken och fimpade den mot skolgårdens varma asfalt.
”Men det är jag inte”
Jag såg upp mot skolan runt om oss. Sommarens strålar värmde denna dag i juli. Fåglar skrek någonstans i bakgrunden. Vinden var len.
”Jag är inte rädd om min kropp” förklarade jag ”för den är redan förstörd”
En annan gång satt vi på rummet. Mörkret hade fallit utanför. Klockan var väl kring elva när föräldrarna inte längre var hemma. Sommaren varar inte för evigt, oavsett vad vi trodde.
”I din famn finns inga faror”
Klyscha efter klyscha spottades fram.
”Oavsett var jag är eller vem jag är med är det dig jag har i mina tankar.”
”Time stops”
Molnen hänger tunga över kullen, bortom staden. Ett oväder är på väg in.
Bortom mina minnen hänger verkligheten. Där du inte finns. Där han inte finns. Han är min. Han är borta. Jag är död. Jag blundar och minns hur vi går.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar